Sjuhundrahav

Det finns en liten nostalgisk känsla
Av nederbörd i luften
Sanden mellan gräset och havet,
fyller aldrig någon riktig funktion

Precis som hunden utanför samtalen
Vilar du på en hemsk hemlighet
Nervositeten blev ditt fall
Första dagen, men även andra och tredje

Kom och ät mina böcker om kunskap,
ropar staden från andra sidan havet
De sista orden blir aldrig vackra eller meningsfulla,
men någonting långtbort kanske förlåter dig

Problemen, vars rötter håller ångesten vid liv,
Sover bara på söndagarna
Från oklara konversationer till andra stationer
Klockan ringer, allting försvinner

Varje samtal utan mening

Leder till ännu en försening

Och dem där som kännde som du

Vill inte veta av dig just nu

Kanske är det skrivet

Att allt ska bli sönderrivet

Och allt det där vackra som är kort

Också är långt, långt, långt bort

Vi föder upp ångest

som livnär sig på

våra svåra minnen

om hur det var då

Det var dem som skrek

Med lungor gjorda av plast

Som fanns där ända till slutet

För bara dem fick plats

Inte för att vara makaber

Men jag dräper tills det gnager

Du säger att jag är galen

Och spottar på kraven

Vi föder upp ångest

som livnär sig på

våra svåra minnen

om hur det var då

Vi kvävs av rutinen

Vågar inte ta de sista kliven

Vi föder upp ångest

Med hjälp utav sånger

Sorgen är förbannad

Låt oss tänka på något annat

Från den sista morgonen

Hörs skrik om och om igen

Vi föder upp ångest

som livnär sig på

våra svåra minnen

om hur det var då

Långsamt blir ni till is

När ni hör att dem tagit sitt liv

Som ett regnmoln på sommarn

Allting blir plötsligt intensivt

Vi ser på varandra med avund
Lägger till vid varsin hamn
Faller i någon slags djup avgrund
Längtar faktiskt efter din varma famn

Vi tar på andra människors hud
Hoppas på att något kommer komma upp ur tö
Ledsna utan hopp, vi ber till gud
Ledsna utan hopp, vi ber till gud, vi vill fan inte dö

Men vi dör varje dag
Lite till och lite mer
Utan någon mening
Skriver jag poesi

Vi talar med vulgära, hemska ord
Sjunger sånger som kan tära sönder hjärtan
"Jag ska fan hitta någon som är god!"
Det är nog så att precis alla känner den,...smärtan

En vacker plats av vindar och havsbris
Blandades med våld, lögner och en medelålderskris

Du var den vackraste jag någonsin sett
Ser du nu vart det har lett?
Ledsna utan hopp
Vi ber till gud
Vi vill fan inte dö ensamma
Det vill vi fan inte, eller hur

Men visst dör vi varje dag
Lite till och lite mer
Och utan någon mening
Skriver jag nu poesi
Om hur jag vill
Att det ska bli

Den vackra medeltida staden stod i brand

Den oförlåtliga akten tärde mitt hjärta itu

Ögonen bestämde sig för att ruttna bort

Alla saker vi älskade att hata staplades upp i ett hörn

Och de transparenta färgerna målade våra tankar

På en tillsägelse separerade vi oss själva från varandra

Och vad jag då såg mellan mina fingrar var en värld svår att föreställa sig

En tanke förblev i elden

Du stod helt tyst medans jag blev lätt galen

Jag tror att den ovetande verkligenheten skrämde ihjäl oss båda två

När vi står vid kanten till utplåning kommer vi säkert dela gamla berättelser

Utbyta tankar och funderingar om livet

Och tala med lovande ord, kärleksfulla ord

Hoppet att önska sig något annat är för länge sedan borta

Molnen på himmelen gråter igen

Att falla här är en hjärtlös akt

Du stod helt tyst medans jag blev lätt galen

Jag tror att den ovetande verkligenheten skrämmde ihjäl oss båda två

När vi står vid kanten till utplåning kommer vi säkert dela gamla berättelser

Utbyta tankar och funderingar om livet

Och tala med lovande ord, kärleksfulla ord

Kärleksfulla ord

Jag vill gärna tro att du tänker på mig

Jag vill gärna kunna säga att jag verkligen älskar dig

Jag vill gärna tro att du tänker på mig

När du sitter där vid datorn i ditt frusna rum och lägger ut bilder på dig själv

Och hoppas på att du kommer få över tusen kommentarer ikväll

Bloggandet kan väl vänta lite kära du?

Jag lovar dig att kärlek är mycket mycket viktigare just nu

JACOB: I take it you're here 'cause of the ship.
ENEMY: I am. How did they find the Island?
JACOB: You'll have to ask 'em when they get here.
ENEMY: I don't have to ask. You brought them here. Still trying to prove me wrong, aren't you?
JACOB: You are wrong.
ENEMY: Am I? They come. They fight. They destroy. They corrupt. It always ends the same.
JACOB: It only ends once. Anything that happens before that is just progress.
ENEMY: Do you have any idea how badly I wanna kill you?
JACOB: Yes.
ENEMY: One of these days, sooner or later... I'm going to find a loophole, my friend.
JACOB: Well, when you do, I'll be right here.